• Järn

    Övervikt innebär sämre förmåga att absorbera järn i tarmen

    Övervikt innebär en ökad risk för järnbrist och en sämre förmåga att absorbera järn i tarmen. Att tillsätta C-vitamin kan förbättra förmågan att absorbera järnet från maten vi äter, men bara delvis hos överviktiga, visar en nyligen publicerad studie.

    Att vara överviktig innebär en ökad risk att drabbas av flera kroniska sjukdomar så som diabetes typ 2 och hjärt-kärlsjukdom. Och som om inte det vore nog innebär övervikt en ökad risk för järnbrist och de symtom som järnbrist är associerat med så som en försämrad livskvalitet, restless legs och fatigue.

    De sista åren har flera studier visat att järnbrist hos överviktiga är vanligt. Den underliggande mekanismen anses vara den låggradiga, kroniska inflammation som är vanligt förekommande vid övervikt.

    Alla tillstånd som innebär inflammation innebär också en försämrad förmåga att absorbera järnet i tarmen, men också en försämrad förmåga att tillgodogöra sig av det järn som finns i järnförråden. Detta kallas även funktionell järnbrist.

    Det protein som frammanar dessa förändringar heter hepcidin och anses vara kroppens centrala järnregulator; the master of iron metabolism.

    Hepcidin är ett litet hormon som huvudsakligen bildas i levern och har som primära syfte att se till att vi inte får i oss för mycket järn, järn är nämligen toxiskt. Således ökar det då vi har stora järnförråd och minskar vid järnbrist så att vi ska absorbera mer järn i tarmen. Men även vid inflammation ökar det alltså vilket med tiden innebär att förmågan att absorbera järn försämras.

    I en nyligen publicerad studie ville en forskargrupp utvärdera huruvida absorptionen av järn från en måltid skiljde sig hos mellan en grupp som var överviktig och en grupp som var normalviktig. De ville också studera om tillsats av C-vitamin kunde öka upptaget av järn.

    Resultaten visade att gruppen med överviktiga enbart absorberade två tredjedelar av den mängd järn som gruppen med normalviktiga absorberade i genomsnitt. Dessutom hade tillsats av C-vitamin enbart hälften så god effekt på järnabsorptionen hos de överviktiga i jämförelse med de normalviktiga.

    Således är den utbredda strategin att tillsätta mer C-vitamin i maten mindre effektiv hos överviktiga än hos normalviktiga och sedvanliga järntillskott av järnsulfat (som absorberas via en hepcidinberoende mekanism) kan därmed vara mindre effektiva vilket indikerats i tidigare i studier.

    Ytterligare en upptäckt från studien var att ferritinvärdet, som anses vara det värde som bäst reflekterar järnförråden, inte visade sig vara bäst för att uppskatta storleken på förråden. I stället visade det sig vara måttet transferrinreceptor som bäst svarade på om en individ hade järnbrist eller ej.

    Ett ferritinvärde hos en överviktig person kan således indikera välfyllda järnföråd fast så inte är fallet. Särskilt allvarligt kan detta vara hos gravida kvinnor med övervikt. Järnbrist under

    graviditeten är förknippat med risker både för den gravida mamman samt fostret och det framtida barnet. I en studie som nyligen undersökte förhållandet mellan övervikt under graviditeten och järnstatus hos det nyfödda barnet visade att ett högt BMI var signifikant kopplat till låga järnförråd hos det nyfödda barnet. Järnbrist vid födseln har visat sig vara en riskfaktor för en sämre kognitiv utveckling vilket exempelvis kan yttra sig som inlärningssvårigheter i skolan.

    Sammanfattningsvis är järnbrist vanligt vid övervikt, och en orsak är ett försämrat upptag i tarmen. Att rekommendera en överviktig person med järnbrist att äta en mer järnrik kost och tillsätta tillsätta mer C-vitamin i maten riskerar att få dålig effekt. Järnsupplementering med vanligt järnsulfat eller järnfumarat riskerar också att ha dålig effekt eftersom denna typ av järn tas upp vi en mekanism beroende av hepcidin.

     

     

     

     

    Referens: 1. Cepeda-Lopez et al. In overweight and obese women, dietary iron absorption is reduced and the enhancement of iron absorption by ascorbic acid is one-half that in normal-weight women1
    Am J Clin Nutr 2015;102:1389–97. 2. Jones et al. Maternal obesity during pregnancy is negatively associated with maternal and neonatal iron status. Eur J Clin Nutr . 2016 August ; 70(8): 918–924.

  • D-vitamin

    Magnesium behövs för optimal effekt av D-vitamin

    Vanligtvis är näringsämnen beroende av varandra för att effekten av ett näringsämne ska bli optimal. Ett sådant exempel är magnesium, som behövs för att D-vitamin ska kunna aktiveras i kroppen.

    Magnesium och D-vitamin är två livsnödvändiga näringsämnen som behövs för att våra organ ska fungera. D-vitamin behövs bland annat för ett friskt skelett samt för aktiveringen av immunförsvaret medan magnesium bland annat behövs för uppbyggnaden av vår arvsmassa samt för regleringen av kalciumnivån i blodet. Ytterligare en viktig funktion hos magnesium är att aktivera många av kroppens enzymer, som behövs för att olika kemiska reaktioner ska kunna ske. En sådan reaktion är den som behöver ske för att D-vitamin ska kunna aktiveras till aktivt D-vitamin, vilket sker i levern. Brist på magnesium kan därför leda till att D-vitaminet inte aktiveras som det ska vilket i sin tur kan leda till att D-vitaminvärdet inte stiger som förväntat vid intag av tillskott med D-vitamin. I den vetenskapliga litteraturen finns flera rapporter om fall där D-vitaminvärdet inte stigit vid insatt behandling förrän tillskott av magnesium adderats. Effekten av D-vitamintillskott tycks helt enkelt försämras vid lågt intag av magnesium. Vidare finns rapporter om att det är vanligare med D-vitaminbrist hos individer med ett lågt intag av magnesium.

    Är man mån om sitt D-vitaminvärde bör man alltså se till att äta en kost rik på magnesium. Är man frisk räcker det med att äta en varierad kost för att täcka dagsbehovet. Ökade behov kan uppstå under graviditet och vid regelbunden, hård träning på grund av förluster via bland annat svettning vilket kan göra att man då behöver öka sitt intag av magnesium genom att försöka äta livsmedel som är särskilt rika på magnesium.

    Magnesium finns i livsmedel som baljväxter, bladgrönsaker, fullkornsprodukter, ägg samt i kött och fisk.

     

    Referens: Uwitonze et al. The Journal of the American Osteopathic Association March 2018 | Vol 118 | No. 3.

     

  • Kost och hälsa

    Gröna blad bör ätas med fett för bästa hälsoeffekt

    För något år sedan kunde en forskargrupp från Lund visa att lutein, ett ämne som finns i gröna blad, har en inflammationsdämpande effekt. Men för att kunna dra nytta av dess välgörande effekten behövs fett.

    En kronisk, låggradig inflammation ingår som en del i ett normalt åldrande och brukar i den vetenskapliga litteraturen omnämnas som ”inflammaging”.  Inflammaging är kopplat till en ökad risk för både sjuklighet och dödlighet och kronisk inflammation är således något som vi ska undvika om vi vill leva länge.

    Kronisk låggradig inflammation är även vanligt förekommande vid flera livsstilsrelaterade sjukdomar så som hjärt-kärlsjukdom och metabolt syndrom. Hos individer med hjärt-kärlsjukdom är inflammation förknippat med sämre prognos.

    För några år sedan kunde en forskargrupp från Lund i en studie visa att lutein har en inflammationsdämpande effekt hos patienter med hjärtsjukdom. Lutein tillför familjen karotenoider och tillhör en stor familj av fettlösliga substanser som det finns gott om i färgrika grönsaker men i synnerhet i spenat, brysselkål och grönkål.

    Men vill du tillgodogöra dig av luteinets inflammationsdämpande effekt gör du klokt i att inta grönsakerna med fett eftersom det åtråvärda luteinet annars riskerar att inte tas upp i tarmen. Och det vore ju synd om man går miste om det välgörande luteinet, när man väl fått i sig sin spenatsmoothe.

     

  • D-vitamin

    D-vitaminbrist: en konsekvens snarare än orsak vid kronisk sjukdom med inflammation?

     

    D-vitaminbrist har i många observationsstudier kopplats till kroniska sjukdomar där inflammation är vanligt. Men vad är hönan och vad är ägget har många frågat sig?  Under senare år har dock ett antal studier visat att D-vitaminvärdet sjunker vid inflammation, något som tyder på att D-vitaminbrist kan vara en konsekvens snarare än en orsak vid flera kroniska sjukdomar där inflammation är vanligt. 

    Under de senaste tio åren har D-vitaminbrist kopplats till en mängd olika livsstilsrelaterade sjukdomar så som hjärt-kärlsjukdom och diabetes typ 2 vilket lett till att forskarna har spekulerat i om D-vitaminbrist har en roll i uppkomsten av dessa sjukdomar. Men de senaste åren har ett antal studier publicerats som tyder på att 25-(OH)-D sjunker som ett resultat av inflammation. 25-OH-D är den substans som analyseras för att mäta storleken på D-vitaminförråden.

    I en studie från 2013 undersökte forskarna D-vitaminnivåerna hos 30 ortopedpatienter före och efter kirurgi som innefattade en knä- eller höftoperation. Resultaten var tydliga ;25-OHD-värdet var signifikant lägre 48 timmar efter genomgången operation.

    Resultaten har även upprepats av en annan forskargrupp där D-vitaminvärdet utvärderades före och efter kirurgi, precis som i den första studien. Men i denna studie kunde forskarna, förutom att se en sänkning av D-vitaminvärdet precis efter operationen, även se en sänkning av D-vitaminvärdet 8 veckor efter operationen motsvarande en sänkning med 70 %. Sänkningen sammanföll med stegringar i inflammatoriska parametrar.

    Om även flera studier kan bekräfta teorin om att D-vitaminvärdet sjunker vid inflammation föreslår forskarna att D-vitaminbrist är ett delfenomen vid många kroniska sjukdomar på grund av kronisk inflammation snarare än en del i uppkomstmekanismen.

     

    1. Waldron et al. Vitamin D: a negative acute phase reactant. J Clin Pathol. 2013 Jul;66(7):620-2.
    2. Henrikesen et al. Pro-inflammatory cytokines mediate the decrease in serum 25(OH)D concentrations after total knee arthroplasty? Med Hypotheses. 2014 Feb;82(2):134-7.
  • Kost och hälsa

    Näringsakademin rapporterar: Så rubbas tarmfloran av hemjärn

    Att hemjärn från animalier är en bra järnkälla och fyller på järnförråden mer effektivt än icke hemjärn från vegetabilier har vi vetat länge. Men nu visar ny forskning på möss att en diet rik hemjärn samtidigt skapar potentiellt ohälsosamma rubbningar i tarmfloran.

    Rött kött utgör en viktig del av den typiska västerländska kosten och konsumtionen av kött har ökat kraftigt under de senaste decennierna. I takt med det har upprepade studier publicerats de senaste åren som kopplat ett stort intag av rött kött till en ökad risk för tjocktarmscancer, den näst vanligaste cancerformen hos kvinnor och den tredje vanligaste hos män. När charkuterier och rött kött listades som cancerframkallande av WHO 2015 rönte ämnet stor uppmärksamhet.

    Även om ett stort antal studier visade på att ett samband föreligger mellan intag av rött kött och tjocktarmscancer, var man fortfarande inte säker på vad som faktiskt orsakar sambandet. Flera hypoteser har presenterats i den vetenskapliga litteraturen där för mycket järn redan har föreslagit som en av flera förklaringar till den ökade cancerrisken på grund av den ökade nivån av fria radikaler som järn kan stimulera till. En annan teori bygger på förekomsten av cancerframkallande ämnen (heterocykliska aminer) som bildas när kött hettas upp till mycket höga temperaturer.

    Men nu förs en helt ny teori fram, som också har med järn att göra, men på ett helt nytt sätt. Denna gång har det nämligen med vår tarmflora att göra.  Forskare från universitetet i Montreal, Canada, har nämligen studerat hur en diet rik på hemjärn påverkar tarmfloran hos möss. Forskarna noterade att denna typ av diet minskade mängden hälsofrämjande Lactobaciller medan mängden sjukdomsalstrande Enterobacteriaceae. Ytterligare ett resultat av exprimentet var att mängden smörsyra, som anses har antiinflammatoriska effekter minskade.

    En förklaring kan vara att det är just de sjukdomsalstrande bakterierna som behöver järn för sin överlevnad. Flera av de arter som har hälsobringande egenskaper som ex Lactobaciller, behöver nämligen inte järn för att föröka sig. Lactobaciller kan ju som bekant överleva i extremt järnfattiga miljöer som ex yoghurt. Således kan en förklaring vara att de ”onda” bakterierna förökar sig på bekostnad av de ”goda”.

    Forskarna menar att om dessa resultat står sig hos människa kan detta leda till nya strategier för att minska hemjärns negativa effekter på tarmfloran.

    Men innan vi vet det kan vi ju faktiskt själva tänka på att ersätta en del av vårt intag av kött med vegetabiliska järnkällor, om det nu är just järnet vi vill åt.

     

    Referens: Constante et al. Dietary Heme Induces Gut Dysbiosis, Aggravates Colitis, and Potentiates the Development of Adenomas in Mice. Front Microbiol. 2017 Sep 21;8:180

     

  • Kost och hälsa

    Fibrer minskar risken för livsstilsrelaterade sjukdomar rapporteras i en studie från Lancet

    Att fibrer i allmänhet ska vara bra för hälsan har vi hört tidigare och äldre studier har visat på att ett högt intag av fibrer i kosten är kopplat till en lägre dödlighet orsakat av vissa åkommor. Men vilka sjukdomar är det mer exakt som ett högt intag av fibrer kan minska risken för och hur stor är effekten? Och vilken typ av fibrer har egentligen störst välgörande effekt på hälsan? Det var några av frågeställningarna som författarna bakom en nyligen publicerad metaanalys ville undersöka. Nedan följer en redogörelse.

    Studien som publicerades i januari i Lancet grundar sig på en metaanalys (en litteraturgenomgång) som totalt inkluderade 243 studier motsvarande 4635 studiedeltagare och 135 miljoner personår. Individerna fick ej vara kroniskt sjuka. I detta digra material noterades en riskminskning på 15-30 % för dödlighet (oavsett orsak), kardiovaskulär dödlighet, kranskärlssjukdom, stroke, typ 2-diabetes och tjocktarmscancer när gruppen som åt mest kostfibrer jämfördes med de som åt minst kostfibrer.

    I randomiserade studier, där individen alltså lottades till att äta på ett visst sätt snarare än att personens kostmönster enbart observerades (vilket kan öka tillförlitligheten i resultaten), noterades en sänkning i kroppsvikt, blodtryck och kolesterolvärden när de som åt mest fibrer jämfördes med de som åt minst fibrer. Riskminskningen var som störst när det dagliga intaget av kostfibrer uppgick till mellan 25 och 29 g per dag. Författarna menar att ett ännu större intag troligen kan översättas till ännu större riskminskningar givet de dos-responssamband som förelåg. Jämförbara fynd gjordes när man utvärderade effekten av fullkorn.

    Intressant nog noterades ingen skillnad när man undersökte effekten av kolhydrater med lågt glykemiskt index och högt glykemiskt index men samtidigt värderades evidensen för detta som lågt medan evidensen för effekten av kostfiber och fullkorn värderades som måttlig respektive låg till måttlig.

    Vi håller med författarna; dessa data är mycket goda nyheter! Inte nog med att resultaten är övertygande, utan det är också något som de allra flesta kan tillgodogöra sig av för att minska risken för livsstilsrelaterade sjukdomar. Därtill är ett ökat fiberintag både snällt i biverkningshänseende och miljöhänseende varför resultaten är extra välkomna. Linser, bönor och rotfrukter är dessutom snällt mot plånboken.

    Så hur duktiga är vi svenskar på att anamma dessa intressanta data i vår vardag? Enligt Riksmaten får vi endast i oss cirka 20 gram per dag vilket enbart är lite drygt hälften av det som Livsmedelsverket rekommenderar (25 – 35 g). Det finns alltså utrymme för förbättring och det är ju alltid något positivt!

    Referens: www.lancet.com January 10, 2019 http://dx.doi.org/10.1016/ S0140-6736(18)31809-9

     

  • Järn

    Hur hänger järnbrist och löpning ihop egentligen?

    Sedan länge har vi känt till att löpare utgör en riskgrupp för att utveckla järnbrist och efterföljande blodbrist, men hur kommer det sig egentligen? Historiskt sett har flera hypoteser presenterats i ett försök att förklara detta samband. De senaste åren har dock en helt ny teori vunnit mark som har att göra med hur järn absorberas i tarmen som gör gällande att löpare kan ha ett sämre upptag av järn i tarmen efter ett längre träningspass.

    Järn behövs för alla kroppens celler, bland annat för bildningen av hemoglobin där järn binder till syrgas i blodpigmentet hemoglobin. Men det behövs även för bildningen av en mängd andra hormoner och signalsubstanser så som dopamin, testosteron och serotonin.

    Då järn behövs för så många olika funktioner, kan symtombilden vid järnbrist variera stort. Exempel på symtom vid järnbrist kan vara myrkrypningar (restless legs), nedsatt koncentrationsförmåga eller en allmän trötthet. Som löpare kan man uppleva försämrad prestationsförmåga.1

    Sedan länge har vi känt till att individer som tränar hårt har en ökad risk att drabbas av järnbrist och studier har rapporterat att så många som 50 % av unga kvinnor som utövar uthållighetsidrotter kan vara drabbade. Bland män som uthållighetsidrottar, bland vilka järnbrist är ovanligt i den generella befolkningen, har siffror mellan 9 – 43 % rapporterats, där den högre siffran härrör från en studie på elitidrottare som utövade olika typer av uthållighetsidrotter.2

    Så vad ligger då till grund för sambandet mellan järnbrist och idrottare? Fram tills nyligen har det förklarats med att det sker en förlust av järn genom överdriven svettning samt blodförlust från urinvägarna i samband med intensiv träning. En annan teori grundats sig på syrebrist i tarmvävnaden med resulterande mikrobblödningar som noterats hos maratonlöpare i samband med intensiv träning.3

    Nu avfärdas dock ovan teorier som mindre relevanta till förmån för en annan teori som gör gällande att upptaget av järn i tarmen är rubbat som en konsekvens av intensiv träning. Man känner nämligen till sedan tidigare att intensiv träning skapar en övergående, låg-gradig inflammation i kroppen som varar några dagar. Graden av inflammation beror på typen av träning, intensiteten och varaktigheten av träningen. Vad man sedan några år tillbaka observerat i forskningen är att ett visst protein, hepcidin, som har till uppgift att begränsa upptaget av järnet i tarmen, är ökat efter ett intensivt träningspass. Hepcidin ökar nämligen som ett svar på inflammation och har som viktigaste uppgift att se till att vi inte järnförgiftar oss. Men det ökar alltså också som svar på inflammation. Den senaste teorin består därmed i att löpare helt enkelt absorberar järn sämre under en övergående tid efter ett lopp i jämförelse med en person som inte tränat. Detta skulle också kunna förklara varför löpare har ett högre järnbehov än icke-tränande individer, som i vissa studier visat sig vara nästa 70 % högre än för icke-tränande individer.3,4

    När järnförråden är helt slut (< 30g/L i ferritinvärde) kommer med tiden blodbrist att utvecklas och då syns detta som ett lågt hemoglobinvärde (<130 för män och < 120 för kvinnor). Men löpare som tränar mycket kan även ha ett lågt blodvärde av en annan anledning, så kallad pseudoanemi, utan att järnbrist föreligger. I dessa fall ligger hemoglobinkoncentrationen under normalvärdet. Dock är det inte en äkta anemi då den beror på att plasmavolymen (plasma är den vätska som blodcellerna ligger i) är ökad i förhållande till den röda blodkroppsmängden men hemoglobinkoncentrationen blir lägre. Den totala mängden röda blodkroppar är dock inte sänkt och detta ska inte betraktas som en äkta blodbrist. Detta fenomen som innebär en ökad mängd plasma är något som kan ske hos individer som tränar ofta och gjort så under loppet av några år. Fenomenet förekommer framför allt hos individer som tränar mer än 10 h per vecka och ses hos ca 10-15 % av löpare.3

    Hur vet man då om man har en äkta anemi eller en pseudoanemi som löpare genom att använda hemoglobinvärdet? Genom att titta på upprepade hemoglobinprover som tas vid olika tillfällen, kan pseudoanemi uteslutas. Ett mönster som uppvisar ett normalt blodvärde under en viloperiod medan det ligger lågt under en träningsperiod (48 h efter ett träningspass) kan misstänkas bero på pseudoanemi. Om hemoglobinvärdet i stället är lågt även under viloperiod, kan man behöva testa den totala röda blodkroppsmassan i stället, Med denna metod kan man ta reda på om det är en äkta anemi eller ej.3

    Blodbrist hos löpare har även förklarats med så kallad foot strike hemolysis (mekanisk hemolys) som innebär att de röda blodkropparna slås sönder under fotsulorna vid upprepat mekaniskt tryck som vid intensiv löpning. Den senare teorin kan dock inte förklara de lägre järnförråden som observerats hos löpare då sönderslagning av blodkroppar inte innebär en förlust av järn från kroppen. Däremot kan det förklara en övergående sänkning av antalet röda blodkroppar men med tanke på att kroppen noga återvinner alla beståndsdelar från uttjänta eller sönderslagna röda blodkroppar är detta inte en teori som kan förklara löpares sämre järnstatus.3

    Sammanfattningsvis kan man dra slutsatsen att järnbrist, och även blodbrist, är vanligare förekommande hos individer som utövar uthållighetsidrotter och att det finns betydande stöd för detta i den vetenskapliga litteraturen. Vad som är nytt är dock teorin om varför löpare har en ökad risk för att få järnbrist. Den nya teorin, som samtidigt enligt flera forskargrupper minskar relevansen av tidigare framförda teorier, är att upptaget av järn i tarmen är hämmat, eller minskat, under en övergående period efter ett intensivt träningspass. Denna hämmande effekt medieras av hepcidin, som brukar beskrivas som the central iron regulator.5

    Följ oss på näringsakademin för att ta del av vad du kan göra för att äta en mer järnrik kost på ett enkelt och smart sätt och därmed minska risken för att järnbrist uppstår och begränsar din prestation.

     

    Referenser:

    1. Rubeor et al. Does Iron Supplementation Improve Performance in Iron-Deficient Nonanemic Athletes? Sports Health.  2018 Sep/Oct;10(5):400-405.
    2. Malczewska-Lenczowska. Prevalence of iron deficiency in male elite athletes. Biomedical Human Kinetics, 1, 36 – 41, 2009.
    3. Clenin et al. Iron deficiency in sports – definition, influence on performance and therapy. Swiss Med Wkly. 2015;145:w14196.
    4. Bakkman L, 2017. Maten bakom resultaten. Norsteds.
    5. Ganz T. Hepcidin.

     

     

     

     

     

     

     

  • D-vitamin

    Vad påverkar upptaget av D-vitamin i tarmen?

    De sista tio åren har kunskapen och intresset för D-vitamin ökat lavinartat vilket märkts inte minst på antalet publicerade studier om D-vitamin som mångfaldigats på bara några år. Till skillnad från flera andra näringsämnen som exempelvis järn, så saknas fortfarande en hel del kunskap om D-vitaminets roll i fysiologin. Ett område där mer kunskap behövs är D-vitaminets absorption i tarmen.  Hur absorberas D-vitamin och vilka faktorer påverkar upptaget?

    Nyligen publicerades en metaanalys i ämnet där författarna ämnade ta reda på just detta genom en systematisk genomgång av 46 prekliniska och kliniska studier.

    Författarna menar att det generellt sett finns sparsamt med studiedata som undersökt vilka mekanismer som är involverade vid absorptionen av D-vitamin. De konstaterade dock följande:

     

    ·      Till skillnad från tidigare antagande som gjort gällande att D-vitamin enbart transporteras via en passiv transport så absorberas D-vitamin troligen via både en aktiv transport samt en passiv transport. Den aktiva transporten sker troligtvis via transportörer som även deltar i kolesteroltransport, även om studieunderlaget fortfarande är knapphändigt.

    ·      D-vitamin absorberas mer effektivt vid brist än vid tillräckliga D-vitamindepåer.

    ·      D-vitamin absorberas mer effektivt när det intas med fett än utan samtidigt intag av fett även om D-vitamin kan absorberas även utan närvaro av fett. Typen av fett som D-vitaminet intas

    med tycks inte spela roll.

    ·      Hög ålder påverkar inte upptaget av D-vitamin.

    ·      Kolekalciferol (vitamin D3) och ergokalciferol (vitamin D2) absorberas lika bra men effekten av vitamin D2 är endast en tredjedel av den av kolekalciferol.

    ·      Även om övervikt är associerat med låga D-vitaminnivåer, som anses bero på sviktande mobilisering av D-vitamin från fettväven (som utgör D-vitamindepåer), tycks absorptionen av

    kolekalciferol inte påverkas av övervikt.

    ·      Kolestas, korttarmsyndrom, överviktskirurgi, cystisk fibros samt Crohns sjukdom innebar sämre absorption av D-vitamin i jämförelse med friska.  Dock tycktes inte primär, biliär cirros

    påverka upptaget nämnvärt.

    ·      Samtidigt intag av antikonvulsiva läkemedel tycktes inte påverka absorptionen.

     

     

    Författarna avslutar med att efterlysa mer studier som syftar till att identifiera de transportproteiner som är involverade i den aktiva transporten av D-vitamin i tarmen samt att kunskapen sedan översätts till kliniska studier.

     

    En länk till studien finner ni här:

    https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/29025082